Frihetstidens monarki: Konungamakt och offentlighet i 1700-talets Sverige (Stockholm: Atlantis, 2009). 367 s.

Hela boken kan laddas ned och läsas i sin helhet via denna länk.

Vad hade monarkin för funktion när kungen inte hade någon? Det är den fråga jag försöker besvara i denna bok. Efter Karl XII:s död och nästan tjugo långa år av krig infördes en ny regeringsform som syftade till att kringskära regentens makt så långt möjligt. Varför avskaffade man inte monarkin rakt av, kan man fråga sig. Det enkla svaret är att det kunde man naturligtvis inte göra. Man varför var det så självklart? Vad besatt monarkin för inneboende kvaliteter som gjorde att dess symboliska värde måste bibehållas fastän man försökte inskränka dess faktiska maktutövning så långt möjligt?

Svaret har flera dimensioner, men i grunden handlade det om legitimitet. Hela samhällstänkandet byggde på ett balanstänkande: mellan kung och undersåtar, mellan de fyra stånden, mellan man och kvinna och så vidare. Om en grupp fick för mycket att säga till om hotade det att kullkasta hela samhällsordningen. Traditionellt var kungen den enda statsmakten och exempelvis riksdagen var bara undersåtarnas ombud – de bevakade undersåtarnas rättigheter, deras immuniteter, men de hade inget mandat att styra riket. I mångas ögon hotade ett riksdagsvälde att bli en arena där adeln kunde topprida de ofrälse stånden. ”Hellre än herre än hundra”, var en gammal tankefigur bland den traditionellt kungatrogna allmogen. Monarkin fungerade därför som en skärm bakom vilken det verkliga maktspelet bedrevs. De 16 adliga rådsherrar som utgjorde rikets regering kunde inte styra i egen kraft, utan behövde få sina beslut legitimerade med hjälp av kungens underskrift.

Lyckades man dupera allmänheten med denna skenbild? Det undersöker jag genom att studera tre områden: konstitutionell rätt, massmedial förmedling och folkliga opinioner.

I den första delundersökningen studerar jag dels konstitutionella dokument, dels undersöker jag vissa nyckelceremonier, såsom kröningar och trontal, för att se hur rättsliga förhållanden manifesterades utåt. I den andra delundersökningen studerar jag hur bilden av kungen förmedlades i tidens medier. Jag försöker att göra en totalinventering av tidens medieutbud: kungörelser, tidningar, verser, bildkonst, mynt med mera. Slutsatsen är att frihetstidens regenter genomgående framställdes som väl så maktägande som tidigare kungar. Duperades undersåtarna av denna bild, blir då frågan. Det försöker jag komma åt genom att studera rannsakningar från tidens domstolar. Genom att gå igenom de utförliga protokollen från samtliga lagförda majestätsbrott från frihetstiden, cirka 250 fall, lyckas jag fånga in en ganska bred palett av tankar och föreställningar om statsskicket och rikspolitiken som uttryckts från slott till koja. Min slutsats är att folk i gemen hade en ganska god bild av statsskickets egentliga funktion och de visste att det var ”herrarna” snarare än kungen som styrde riket.

Boken skrevs som del av forskningsprojektet ”Manifestation och kommunikation: Statens och kungamaktens legitimering och propagandaspridning under tidigmodern tid” som jag ledde åren 2002–2007. Övriga deltagare var Anna Maria Forssberg, som i dag är forskare på Vasamuseet, och Malin Grundberg, som är chef för Livrustkammaren. Bägge skrev var sin prisbelönt avhandling inom projektet.

En beskrivning av vårt projekt kan läsas här.

Sagt om boken

Jonas Nordins skildring av allt detta är förnämlig: metodiskt sofistikerad och högst läsvärd och därtill överdådigt illustrerad med delvis unikt bildmaterial. Några paralleller med nutidens situation för monarkin dras inte, men den som så önskar kan naturligtvis göra det. Nu som då finns en spänning mellan en politisk elit – man har ju faktiskt talat om en ny politisk adel i landet – och en folklig opinion för monarkin. Det folkliga stödet för monarkin ligger förvisso på ett annat mentalt och emotionellt plan nu än på 1700-talet, men analogin låter sig ändå göras. Och med den vaga tidigmoderna definitionen av republik som icke despotiskt styre, den som ännu Kant laborerade med, är naturligtvis det nutida Sverige en republik.
Bo Lindberg i Svenska Dagbladet, 11/2 2010
Jonas Nordins studie ger många överraskande inblickar i vad man trodde var ett genomtröskat ämne. Personligen tycker jag att försöket att undersöka rojalismen i folkets breda lager vara intressant, lika mycket för de metodiska problemen – Sifo hade ju inte börjat än – som för resultatet.
Lars Sköld i Kollega, 15/2 2010
Studien är tvärvetenskaplig och inkluderar såväl social och politisk historia som idéhistoria, presshistoria, rättshistoria, ekonomisk historia och konsthistoria. Bokens titel gör ingalunda dess innehåll rättvisa, eftersom den behandlar mångahanda företeelser och innefattar rikligt med utblickar, ofta mot föreställningar och omständigheter som, för att parafrasera Sven Delblanc, vetter bakåt i tidens ström. Det handlar om vyer mot äldre förmodern historia och monarkins idéhistoriska rötter i antiken och medeltiden, till exempel i samband med kungarnas gudomliga sanktion, vilken redan på 700-talet uttrycktes i termer av Dei gratia. De kontextualiserande partierna är som regel koncisa; ett bra exempel är härvidlag utredningen av konungamaktens relation till folkviljan och den allmänna opinionen i 1700-talets Europa.
Mathias Persson i Lychnos 2012

Nordin’s chapter on visual representations of the monarch is particularly rich, and particularly distinguished by the wide range of different genres and presumed audience. His treatment of coloured one-page woodcut images was particularly interesting, and succeeded in showing that monarchical images that represented unchanging royal virtues and emphasized dynastic continuity – from not only the Vasa kings but even Magog – reached beyond elite circles. In Stockholm, statues for the first time in Sweden presented the monarch’s image; everyone in the land would have seen their monarch’s face on coins. While images intended for elite consumption did picture the royal family in manners that accommodated new ideas of affectionate sociability within the family, the more popular imagery largely repeated nearly archetypical images of monarchs.

Erik Thomson i Scandinavian journal of history, 38;3 (2013)

In seinen beiden Schlusskapiteln über die Ansichten im Volk über die Politik und über den Monarchen, wofür [Nordin] unter anderem Unterlagen über Majestätsbeleidigungen auswertete, kann er zeigen, dass allen Meinungsverschiedenheiten zum Trotz die Monarchie auch während der Freiheitszeit in Schweden fest verankert war und nie in Frage gestellt wurde. Der König blieb in seiner Eigenschaft als Symbol der Einheit Schwedens die wichtigste politische Kraft des Landes. Das hat [Nordin] anhand der Quellen in seiner sinnvoll illustrierten Studie gut herausgearbeitet.

Hans-Bernd Spies i Historische Zeitschrift, 297:1 (2013)