Stockholms slott, arkitekterna och bilderna
I dag skriver jag om några aktuella böcker med 1700-talstema i Svenska Dagbladet. Fredric Bedoire har publicerat en trevlig och uppdaterad introduktion till Carl Fredric Adelcrantz’ liv och gärning, och Linnea Rollenhagen Tilly har författat en bok om vissa delar av Carl Johan Cronstedts verksamhet. Cronstedt är inte lika känd som Adelcrantz och på det sättet fyller Tillys bok en större lucka. Som jag skriver i artikeln har dock förlaget brustit rejält i sitt arbete, vilket beklagligtvis devalverar värdet på boken. Samma förlag revanscherar sig en aning genom en annan nyutgiven bok, som jag också nämner i förbigående. Det är förre chefen för Husgerådskammaren Bo Vahlnes kommenterade utgåva av Carl Fredric Adelcrantz’ försvarstal inför rikets ständer i juli 1772. Det är en intressant text där arkitekten Adelcrantz tvingas försvara sin konstnärliga integritet mot statsdeputationens insinuationer om ekonomisk misshushållning. Gustav III:s statskupp sex veckor senare gjorde dock att han undslapp eventuella påföljder.
Alla böckerna ger upphov till mångfaldiga reflektioner, men i det begränsade utrymmet för artikeln fick jag begränsa mig till verksamheten kring Stockholms slott under 1700-talet. Tidningsartikeln illustreras av en gravyr utförd av Jean Erich Rehn (1717–1793), en annan av Sveriges stora arkitekter. Rehn blev aldrig själv överintendent, utan fick nöja sig med den underordnade rollen som hovintendent. Han har i alla händelser gjort sig känd som upphovsmannen till några av 1700-talets mest förtjusande miljöer – däribland biblioteket på Drottningholm och Gimo bruksherrgård – och han var inte minst en mycket skicklig tecknare. En stor del av hans skisser finns bevarade i den så kallade Bellingasamlingen på Nationalmuseum.
Rehn var också en driven gravör. Ett av hans första uppdrag var att avbilda solenniteterna i samband 
med Ulrika Eleonora d.y:s begravning 1741. Bland annat utförde han ett motiv med drottningen på lit de parade i audienssalen i den så kallade rundeln i Kungshuset på Riddarholmen, alltså kungafamiljens boning under det dryga halvsekel 1697–1754 som förlöpte innan det nya slottet blev inflyttningsklart. Rundeln är platsen för den berömda scenen i Carl Snoilskys dikt ”Stenbocks kurir” där ”hofvet skåda får, en syn förutan like: han sitter och hon står”. I detta rum har Svea hovrätt i dag en sessionssal och sammanträder under den gamla tronhimmelen.
Bland Rehns gravyrer utmärker sig två stora perspektivbilder av Stockholms slott utförda efter Nicodemus Tessins originalritningar (de direkta förlagorna, numera försvunna, hade framställts av kopisten Carl Palmcrantz). De skulle väl fungera som förevisningsstycken i väntan på att det långdragna slottsbyggnadsprojektet kunde fullbordas. Rehn har själv bidragit med många interiörer på slottet, däribland paradsängkamrarna för Gustav III och Sofia Magdalena.
Den ena av Rehns slottsgravyrer visar en vy från nordost, med biblioteksflygeln närmast betraktaren. Några år före sekelskiftet 1800 målade Elias Martin samma motiv i en utsikt från Fersenska terrassen vid Blasieholmen. Genom de bägge bilderna kan man jämföra vision och verklighet, framför allt rörande slottets omgivningar. Även om slottet var inflyttningsklart 1754 dröjde det en bra bit in på 1800-talet innan broförbindelser, kajer och terrasseringar hade ordnats.
Använde Martin gravyren av Rehn som förlaga för sin målning? Jag vill tro att han skisserade motivet utifrån gravyren men kompletterade efter naturen. En detalj som antyder ateljéprodukt är det märkligt slanka och höga tornet på Storkyrkan. Martin målade samma vy en gång till, troligen några år in på 1800-talet. Här har Storkyrkan en något naturligare framtoning och även Tyska kyrkan har inkluderats i motivet. I denna målning har Martin infogat en del byggprojekt som aldrig förverkligades. Perspektivet är skevt i bägge målningarna; detta var något Martin städse brottades med (det är faktiskt inte helt lyckat i Rehns gravyr heller). Hans figurteckningar har likaså genomgående problem. Många konsthistoriker förklarar det som en medveten naivism – jag ser det som konstnärlig oförmåga. Man skönjer den exempelvis i den alldeles för kraftiga avkortningen när han avbildar skridskoåkarna på Strömmens is i den senare målningen. Det hindrar inte att Elias Martin är en oerhört charmerande konstnär.
Elias Martins målningar ägs av Nationalmuseum och kan detaljstuderas här:
- NMB 483: Utsikt från Fersenska terrassen med Makalös (1)
- NMB 482: Utsikt från Fersenska terrassen (2)
Där finns även ett förarbete till den förra målningen: