Certamen equestre: Karl XI:s karusell inför samtid och eftervärld | Karl XI’s carousel for his contemporaries and for posterity (Stockholm: Byggförlaget, 2005). Faksimil: 168 s. Kommentar: 256 s.

När jag var barn i Stockholm på 1970-talet gjorde alla skolor ett obligatoriskt besök på Stockholms stadsmuseum – jag har för mig att det skedde i femte eller sjätte klass. Två saker gjorde ett starkt intryck på mig: den stora modellen av slottet Tre kronor efter Martin Olssons uppmätningar och det studiehäfte vi fick i händerna. Modellen är inte så mycket att orda om – den har fascinerat skolbarn sedan 1940-talet, som framgår av nedanstående bild.

Skolbarn tittar på modellen av slottet Tre kronor 1943. Foto: Lennart af Petersens. SSM, fotonummer F 42289.

Men studiehäftet? Ja, det pryddes av en bild som visade den stora bankett som ägde rum i Rikssalen på Tre kronor i samband med Karl XI:s trontillträde i december 1672. Det är en av mycket få – färre än tio – interiörbilder från den kungaborg som brann ned 1697 och är hämtad från en så kallad festbok med titeln Certamen equestre, färdigställd 1686. Inget av detta visste jag då, men medan mina klasskamrater förmodligen slängde sina studiehäften snabbare än de hann sätta på sig mössorna sparade jag mitt och låg i sängen kväll efter kväll och studerade alla detaljer i bilden.

Banketten i Rikssalen på Tre kronor den 20 december 1672, utsnitt.

Med denna bild väcktes min stora fascination för äldre tiders koppargrafik. När jag gick i högstadiet lärde jag känna Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna, som jag införskaffade i en faksimilutgåva och ständigt bläddrade i. Så småningom köpte jag även en nyutgåva av ett annat av stormaktstidens stora planschverk: De rebus a Carolo Gustavo Sveciae Regis gestis commentariorum libri septem (Sju böcker om konung Carl X Gustafs bragder) med text av Samuel von Pufendorf och 114 gravyrer framställda efter Erik Dahlberghs förlagor. Med kännedom om dessa nytryck gav jag mig även ut på jakt efter en faksimilutgåva av Certamen equestre, men tvingades snart acceptera att någon sådan inte existerade.

Det fina med att bli vuxen är att man inser att man kan göra en massa sådant som man tycker andra borde ha gjort. När jag disputerat år 2000 hade jag en del tid över och tänkte då att om ingen annan gjort ett faksimiltryck av Certamen equestre fick jag väl göra det själv. Jag började med att kontakta Kungliga biblioteket för att höra om det var möjligt att fotografera planscherna i fullgod kvalitet, vad det skulle kosta etc. Sedan gällde det att finna ett förlag med tillräcklig kunskap och förståelse för ett sådant projekt. Jag hade en del kontakter som rann ut i sanden innan jag fick kontakt med Byggförlaget. Jag kände redan en av förläggarna, Rebecka Millhagen, genom ett annat projekt jag deltagit i om Hagaparken.

Det första vi behövde göra var att hitta en formgivare med erforderlig bokhistorisk kunskap för att rätt förstå ett sådant här projekt. Det fann vi i Per Werme, som hade tilldelats Berlingpriset 1999. Tillsammans diskuterade vi ingående alla led i bokproduktionen. Hur skulle en faksimil framställas – som en avbildning av ett realexemplar eller som en framställning av ett idealexemplar? Vem kan trycka så stora planscher i den kvalitet vi efterfrågade? Hur skulle vi göra med de tre utviksplanscherna? Vilken sorts papper skulle vi använda? Hur skjuter man ut arken för att minimera pappersåtgången i detta udda tvärformat i folio? Hur borde bokverket paketeras? Utgåvan skulle ju även innehålla en kommentardel, som jag författade, och de bägge volymerna behövde hållas ihop. Dessutom var jag tvungen att finna ekonomiskt stöd till vad som var en ganska kostsam bokproduktion.

Det var många och svåra praktiska frågor och det visade sig tidigt att det inte fanns några svenska tryckerier som klarade av att trycka och binda i det här formatet, cirka 29 × 39 centimeter plus utviksplanscher. I stället fick vi vända oss till Editoriale Bortolazzi i Verona, Italien. Vi fick studera dummys av bindningarna och granska provtryck på olika papperskvaliteter och med olika färger. Mycket av tryckeriets och bokbinderiets arbete utfördes med handkraft: cirka 6 000 utviksplanscher falsades för hand i två riktningar och varje kassett behövde förses med en insats som klistrades in manuellt.

Samtidigt skulle jag skriva mina texter och ta fram kompletterande bildmaterial. Många av de tecknade förlagorna till gravyrerna har bevarats tillsammans med brevväxling och annat material som berättar om produktionsprocessen på 1600-talet. Dessa källor förvaras i dag på det ryska nationalbiblioteket i Sankt Petersburg. Det var en upplevelse i sig att sitta i deras specialläsesal och studera materialet. Jag kan ingen ryska, utan kommunicerade på knackig tyska med en av bibliotekarierna som fick översätta för fotografen. Av något skäl som jag aldrig begrep fick jag inte beställa mer än tjugo bilder trots att jag var beredd att betala vad de krävde. Detta medförde en del besvärliga val och jag kan fortfarande tänka på några av de bilder jag tvingades välja bort. Betalningen var likaså en besvärlig historia eftersom de ville ha hela summan kontant i förskott, men det var hart när omöjligt att finna ett kontor som kunde genomföra växlingen.

Stundtals kändes hela utgivningen lika besvärlig som när verket ursprungligen framställdes på 1600-talet. Upphovsmannen till alltihop var hovmålaren David Klöcker (Ehrenstrahl), som också tecknade förlagorna. Det fanns inga tillräckligt skickliga gravörer i Sverige och Klöcker fick därför vända sig till Georg Christoph Eimmart i Nürnberg. De båda träffades aldrig, utan samarbetet skedde helt och hållet via brev – detta föranledde de noggranna instruktioner som gör att man i dag kan rekonstruera produktionsprocessen utifrån materialet i Sankt Petersburg, där det för övrigt hamnade efter Polens delning i slutet av 1700-talet. Alltnog, hela produktionen tog 13 år från ax till limpa och Klöcker och Eimmart hann bli rejält osams under tiden.

I min kommentar till verket beskriver jag upprinnelsen till verket, alltså Karl XI:s trontillträde och de festligheter som anordnades i samband därmed: huvudpunkten var en stor ryttarkavalkad som mynnade ut i en karusell, ett slags riddarspel. Jag berättar också om utgivningshistorien och Klöckers och Eimmarts allt mer ansträngda samarbete. Därtill publicerar jag en del samtida källtexter och lämnar utförliga kommentarer till de enskilda planscherna.

Bokens texter är på både svenska och engelska.

En fin epilog är att jag många år senare lärde känna Helena Friman, en förnämlig Stockholmskännare som arbetade på Stadsmuseet i många fram till sin pension. Vid något tillfälle återgav jag ovanstående historia för henne och hon berättade då att det var hon och en kollega som genomdrivit de obligatoriska museibesöken för skolbarn och som tagit fram det studiematerial som användes. Utan deras insats hade denna bok garanterat aldrig blivit till.

Sagt om utgåvan

Till glädje för alla bok- och hästälskare har ”Certamen Equestre” nyligen tryckts på nytt i faksimil av Byggförlaget. Det avlånga formatet gör den till en coffee table-book att bläddra i, men de rika kommentarerna i en separat del, skrivna av barockforskaren Jonas Nordin, gör ”Certamen Equestre” i högsta grad läsvärd. Nordin tecknar den svåra tillkomsten av detta kulturverk i ett land som var tvunget att importera mycket av sitt konstnärliga kunnande. Den tyskfödde Ehrenstrahl – enastående ryttarmålare – stod för teckningsförlagorna; han var närvarande vid själva karusellen och tecknade som ett slags dåtida fotograf. Gravören Einmart från Nürnberg utförde sedan kopparsticken efter teckningarna.

Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet, 17/12 2006

Byggförlaget har i en pappkassett gjort en ren faksimilutgåva av den ursprungliga utgåvan samt dessutom samlat en rad viktig information till detta i en separat bok av mer normalt format. Här får man först Jonas Nordins utmärkta introduktion, där han berättar om bakgrunden till såväl planschverket som själva karusellen. Till detta kommer också som en väsentlig del en utförlig kommentar till alla planscherna. Här har Nordin nästan genomgående lyckats att till varje del ge alla relevanta och nödvändiga uppgifter. Här beskrivs kopparsticken i detalj. Det inkluderar ingåen­de förklaringar till de olika arméernas utrustning men också en rad biografiska uppgifter till alla de svenskar som man kan se återgivna i verket.

Erland Sellberg i Lychnos 2007

Trots magnificensen präglas Nordins utgåva av omdömesgill återhållsamhet. Inledningen berättar koncentrerat om bokverkets historia och behandlar bara mycket översiktligt trontillträdet och karusellen. […] Författarens många precisa observationer är formulerade på skön och effektiv svenska, någon gång med lätt arkaiska ordval (”radering” för etsning, till exempel).

Martin Olin i Konsthistorisk tidskrift, 78:4 (2008)