Religion och yttrandefrihet

Hur det gick till när religion, som historiskt varit ett av de mest skyddade områdena, i västvärlden undantogs från yttrandefrihetsregleringen har jag nyligen beskrivit i en artikel som kan läsas här.

Yttrandefrihet innebär inte att vem som helst alltid får säga vad som helst utan risk för konsekvenser. Liksom handlingar kan även ord skada och juridiken kring tryck- och yttrandefrihet har alltid begränsningar. Traditionellt brukar fyra områden vara föremål för rättslig reglering: religion, statens säkerhet, ärekränkning och osedlighet. Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, som också är svensk lag, slår exempelvis fast envars rätt till yttrandefrihet utan föregående censur (artikel 10). Men med detta sagt slår konventionen fast att den som utnyttjar sin yttrandefrihet också måste vara beredd att bära det rättsliga ansvaret i det fall ett yttrande bryter mot begränsningar som är tydligt formulerade i lag:

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Man kan notera att konventionen nämner statens säkerhet, ärekränkning och osedlighet (”moral”), däremot inte religion. I själva verket är religionen ett område som inte längre fredas som förr i många länder där man avskaffat brottskategorin hädelse. I Sverige gör varken Tryckfrihetsförordningen eller Yttrandefrihetsgrundlagen några undantag för religionen. (Däremot finns det bestämmelser om hets mot folkgrupp som riktas mot någons trosbekännelse.)

I artikeln argumenterar jag för att den förändrade synen på religionen i själva verket avspeglar det mest omvälvande paradigmskiftet i västerländsk historia sedan antiken. Jag formulerar min tes i tre steg:

  1. Religionen har genom historien varit det enskilt viktigaste hindret för en fri åsiktsbildning.
  2. 1700-talet såg det största paradigmskiftet i Europas intellektuella historia. Alla invanda föreställningar om samhället ställdes då på huvudet och förbyttes i sin motsats.
  3. Det etablerades en ny ontologi som i stället för tro vilade på ett grundläggande tvivel – detta var i sin tur en nödvändig förutsättning för yttrandefrihet så som vi känner den.

https://licensebuttons.net/l/by/4.0/88x31.png

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *